Proustcitatet

Men inte ens själva ytskiktet av vårt jag utgör en materiellt konstituerad enhet, som ter sig lika för alla människor och som var och en helt enkelt kan ta del av som av ett kontrakt eller ett testamente  ̶  vår sociala personlighet är en skapelse av andras tankar.
Ur På spaning efter den tid som flytt, del 1, s. 24

Proustcitatet

"De ting som man ser hos en anständig kvinna och som förvisso kan ha sin betydelse även för henne är de som i varje fall för kokotten betyder mest. Dagens höjdpunkt är för henne inte den stund då hon klär sig för världens ögon utan den då hon klär av sig för en mans ögon. Hon måste kunna vara lika elegant i morgonrock eller nattlinne som i middagstoalett. Andra kvinnor visar upp sina smycken, medan hon lever i tillbakadragenhet med sina pärlor."

Ur På spaning efter den tid som flytt, del 2, s. 188

Proustcitatet

”Ja, livet är verkligen ohyggligt. Vi måste absolut träffas, kära vän. Det förtjusande med er är att ni inte är glad. Vi skulle kunna tillbringa en kväll tillsammans.”

Ur På spaning efter den tid som flytt, del 1, s. 397

Greffuhle, Moncrieff och Modiano

Harriet Svensson har läst två nya böcker och en något mindre ny, alla med med anknytning till Proust. Hon förmedlar också ett citat av nobelpristagaren Modiano. Ur sällskapets nyhetsbrev Le Caniche Bleu.

Kvinnan som inspirerade Proust

Grevinnan Greffulhe (1869-1952) var en av Belle Époque-tidens mest lysande stjärnor i Paris. Hon var född Élisabeth de Chimay-Caraman. Som artonårig gifte hon sig med greve Greffulhe, som var rik, ofantligt rik. Redan efter två månaders äktenskap började hon ha tråkigt på slottet Bois-Boudran. Hennes man var mest intresserad av att jaga och bedrog henne. Han sa ”Du behöver inte läsa. Det räcker med att älska mig. Det är den bästa romanen.” När hon flyttat till Paris, började hon utvecklas kulturellt men även politiskt. I motsats till de flesta andra i överklassen blev hon dreyfusard. Hon var mecenat för bland andra Gabriel Fauré, Marie Curie och Diagheliv. Hon och hennes man bodde på 8 rue d´Astorg, där grevinnan höll salong och umgicks med Paris´ kulturella elit. Hennes skönhet bländade alla och hon la ner en förmögenhet på klänningar hos de stora modehusen. Hon mötte Proust 1894 hemma hos hans vän Robert de Montesquiou. Proust var dock inte en man i hennes smak. Hon tyckte, att han var alltför feminin. Men Proust sa till hushållerskan Céleste: ”Jag vet inte hur många gånger jag gått till operan bara för att se henne skrida uppför trapporna.” Han var hänförd av hennes skönhet. Robert de Montesquiou var övertygad om, att greveparet Greffulhe var modeller för hertigparet de Guermantes i Marcel Prousts roman. Även Odette i romanen har drag av grevinnan Greffulhe, till exempel hennes elegans. 1947 anordnade Bibliothèque nationale i Paris en stor utställning om Marcel Proust. Man bad grevinnan Greffulhe närvara. Hon var en av de första, som fick ett exemplar av första delen av Prousts roman. Hon sprättade dock inte upp den. Hon avled i Lausanne 1952. Då var hon 93 år. Om denna intressanta kvinna kan man läsa i en nyutkommen bok La comptesse Greffulhe, l´ombre des Guermantes av Laure Hillerin.

Mannen som introducerade Proust i den engelsktalande världen

Charles Scott Moncrieff föddes i en välbärgad skotsk familj i slutet av 1800-talet. Han lärde sig franska av en belgisk nanny. Redan, när han var 13 år, började han med översättningar. Som homosexuell fick han leva i skuggornas värld. Han var god vän med Noel Coward och antagligen älskare till poeten Wilfred Owen. Efter första världskriget började han översätta Marcel Prousts roman. 1929 hade han översatt hela romanen utom sista delen. Han dog tidigt. Hans översättning har inspirerat författare som Virginia Woolf, som tyckte att läsa var ett erotiskt experiment, James Joyce och Joseph Conrad. Conrad tyckte förresten, att Moncrieffs översättning var bättre än originalet. (!) F. Scott Fitzgerald kallade boken ”a masterpiece in itself”. Proust, som dog 1922, tycktes ha uppskattat översättningen, dock inte titeln ”Remembrance of Things Past” som han tyckte påminde om Shakespeare. Titeln är från en av Shakespeares sonetter. En ny översättning till engelska kom inte förrän på 1980-talet. 1923 skickades Moncrieff av den brittiska säkerhetstjänsten till Italien, där ha skulle rapportera om militärövningar, baser och engelsmän, som hade fascistsympatier. Han tillbringade dagarna på caféer där och översatte bland annat Pirandello och Stendhal. Översättandet var en täckmantel för hans underrättelseverksamhet. En ny bok har kommit ut om denne översättare Chasing lost time: The life of C.K.Scott Moncrieff: Soldier, spy and translator.

 

Prousts kaffedrickande

I slutet av sitt liv, när Marcel Proust helt ägnade sig åt sin stora roman och hans hälsa vacklade, blev olika ritualer allt viktigare. Marcel Prousts stora konsumtion av kaffe är känd. Detta kaffedrickande var omgärdat av vissa ritualer. Kaffet måste köpas hos Corcellet på rue de Lévis. Kaffet rostades även där för att inte förlora sin arom. Denna butik fanns kvar till 1983. När Proust önskade en kopp kaffe ringde han en gång på en klocka. Då kom Céleste med en mjölkkanna, en croissant, en silverkaffekanna, som innehöll kaffe för två koppar. Allt stod på ett fat med initialerna M.P. ingraverade.
Om Proust ringde två gånger på klockan, måste Céleste komma med två croissanter. För att herrn inte skulle behöva vänta var kaffet förberett i ett vattenbad. Mjölken levererades varje morgon av en crémière, som satte en flaska utanför dörren. Om flaskan inte var hämtad vid lunchtid, måste den tas tillbaka och en ny flaska levereras. Mjölken måste vara helt färsk. Detta kan man läsa om i Dictionnaire amoureux de Marcel Proust av Jean-Paul och Raphael Enthoven.

 

Citat

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var 1800-talets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj som en 'tableau vivant'."

Patrick Modiano

Harriet Svensson ordförande

svensson.harriet@telia.com

På spaning efter en paviljong

Harriet Svensson, ordförande i Marcel Proust-sällskapet har gått på spaning efter en paviljong och besökt Hotel Ritz

I Dictionnaire amoureux de Marcel Proust av Jean-Paul och Raphael Enthoven, som 2013 fick det prestigefyllda priset Prix Femina de l´Essai, kan vi i bokstavsordning följa personer och företeelser i Prousts liv och en rad av de teman, som finns i På spaning efter den tid som flytt. Under bokstaven M kan vi till exempel finna ordet Marquis(e).

I  tredje delen av Prousts roman kan man läsa följande. Berättaren promenerar på Champs-Élysées tillsammans med sin mormor och Francoise. Plötsligt mår mormor dåligt och behöver besöka en toalett. Marcel Proust använder inte ordet toalett utan skriver i stället paviljong. I denna paviljong arbetar en kvinna, som mormor menar säkert är markisinna, men denna kvinna representerar höjden av vulgaritet och snobbism.

”Vid ingången satt markisinnan med sin kolossala, oregelbundet formade näsa överdragen av ett tjockt lager vitt puder samt med en liten bahytt av svart spets och röda blommor över sin rödbruna peruk; det påminde om en lantlig cirkus där clownen, färdig att gå in på scenen och alldeles inmjölad, själv säljer biljetterna vid dörren.”

”Och så väljer jag mina kunder, fortsatte hon; jag tar inte emot vem som helst i mina salonger, som jag brukar säga. Tycker ni inte det ser ut som en salong, kanske, med mina fina blommor?”

Jag blev nyfiken på denna så kallade paviljong och bestämde mig för att söka upp den i Paris. Det var inte helt lätt. Jag frågade ett flertal personer på Champs-Élysées, om de kände till en gammal toalett, som en berömd författare skrivit om. Nej, det var det ingen som gjorde. Några poliser tog fram en karta och sökte febrilt. De hade inte hört talas om en sådan toalett.

Men efter två dagars letande stötte jag slutligen på en kvinna, som sa: ”Där borta i buskaget finns ett litet hus. Kan det vara det?”

Mycket riktigt. Det var paviljongen. Den ser ut precis som den är beskriven i romanen. Den är grön och chalet-liknande. En kvinna arbetar där idag. Hon är säkert inte markisinna men vänlig och hjälpsam. Idag är ett besök gratis. På Marcel Prousts tid kostade det två sous.

Vad synd, att det inte finns någon skylt på huset som anger att det är omnämnt i Marcel Prousts roman.

 

Hotel Ritz

Många menar, att det var på Ritz Proust kände sig mest avspänd. Han trivdes där. Ofta begav han sig dit nattetid för att äta middag ensam i en enskild salong. Han åt gärna sjötunga eller stekt kyckling. Hans tjänstefolk hade tillstånd att gå ut i hotellets kök för att hämta kall öl hem till honom, när han så önskade.

Hotel Ritz genomgår nu den första stora renoveringen sedan det skapades 1898 av César Ritz i samarbete med köksmästaren Escoffier. Hotellet har sedan dess representerat höjden av lyx. Det var till exempel det första hotellet, som hade badrum, telefon och el på varje rum.

Vid mitt besök i våras hade jag hoppats att renoveringsarbetet skulle vara avslutat, så att jag skulle kunna ta en kopp kaffe i en av barerna och känna lite av Proust-atmosfären där. Men arbetet blir inte klart förrän någon gång under 2015. Det blir att vänta lite till.

Harriet Svensson,

ordförande i Marcel Proust-sällskapet

Svensson.harriet@telia.com

 

 

Pinter och Proust

Harold Pinter skrev ett manus för filmatisering av På spaning efter den tid som flytt. Det var tänkt att Joseph Losey skulle regissera. Det blev tyvärr aldrig någon film. I början av Pinters manus blandas scener från sista och första delen, det lär ha varit ett råd från Becket. Läs mer om Pinters manus och om hur det blivit teater på  tidskriften New Yorkers hemsida.