Ur-spaningen utgiven

Nathalie Mauriac Dyer (Francesca Mantovani/Gallimard)

Gallimard har nyligen givit ut Prousts allra första utkast till På spaning efter den tid som flytt som han skrev till och med före Contre Saint-Beuve, (som gavs ut för första gången på svenska ifjol med titeln Mot Saint-Beuve, i översättning av Jan Stolpe). 

Titeln på denna nyfunna ur-spaning är helt enkelt Les soixante-quinze feuillets, De sjuttiofem bladen. Man har känt till dem men de har varit mystiskt försvunna i femtio år och återfanns av Prousts brorsbarnbarnsbarn Nathalie Mauriac hos förläggaren Bernard de Fallois, redaktör för Contre-Saint Beuve, efter hans död 2018. Under alla år hade han inte yppat att de fanns i hans arkiv. Bladen var i stort format, av velängpapper, ett modernt pergament. I bokform, tillsammans med andra outgivna anteckningar, har det blivit hela 384 sidor. 

Manuset beskrivs som autofiktion. Berättaren heter här Marcel, journalist på Figaro, som Proust medverkade flitigt i vid denna tid, mormodern Adele och modern Jeanne, som i verkliga livet. Romanfigurerna Swann och Charlus finns inte med, judendom och homosexualitet inte heller. Den roll som Swann kom att spela i På spaning innehas i dessa självbiografiska blad av Marcels mors morbror, le grand-oncle. De sex episoderna som utspelas återfinns alla i På spaning. 

I franska Vanity Fair beskrivs fyndet som ”la crypte primitive” och Gallimard kallar det den ”proustianska Graalen”. I tre månader arbetade Nathalie Mauriac med transkriberingen tillsammans med Bertrand Marchal, professor på Sorbonne, och de diskuterade minsta kommatecken. Detaljerna hos Proust har ju betydelse. Tack vare pandemin kunde Nathalie Mauriac arbeta i avskildhet, ”solitude totale”, med kommentarer och noter. 

Nathalie Mauriac, som först specialiserade sig på antik grekiska, men nu är specialist på Marcel Prousts verk och professor på CNRS (Centre national de la recherche scientifique), är dotter till författaren och kritikern Claude Mauriac och Marie-Claude Mante (dotterdotter till Robert Proust). Hennes mormor var alltså Suzy Mante-Proust, Roberts dotter och arvtagare till ”allting Proust”. Nathalie Mauriac beskriver sin barndom i det litterära hemmet på Ile St-Louis i mittersta Paris som ”musens i en ost”. Hon berättar att Michel Foucault ofta kom på middag. Det var också 1970-talets stora franska tänkare och essäistiska kulturkritiker som Nathalie Mauriac främst kom att intressera sig för. 

Det var först när hennes far på 1980-talet upptäckte en maskinskriven kopia av Albertine disparu (Albertine försvunnen), Prousts egen omarbetning av La Fugitive (Rymmerskan) och de tillsammans redigerade den, och gjorde Prousthistoria, som hon blev fängslad och fast för Marcel Proust och hans verk för livet. 

Titeln på den nu utgivna självbiografiska romanen, De sjuttiofem bladen, valde man eftersom den varit känd om än borttappad under detta namn i femtio år. Ett annat alternativ man diskuterade var Le roman de 1908, 1908 års roman.