Cioran om Proust

”Om Nietzsche, Proust, Baudelaire eller Rimbaud överlevt det skiftande modet, beror detta på deras opartiska hårdhet, deras kirurgiska djävulskhet och generösa hat. Det som ger långt liv åt ett verk och hindrar det från att bli omodernt är dess grymhet. Grundlöst påstående? Betänk evangeliets höga anseende; det om något är en aggressiv, hatfylld bok.”
E M Cioran (1911 - 1995)

Efter tio års vistelse i Frankrike bestämde sig filosofen Cioran, född 1911 i Transsylvanien och med rumänska som förstaspråk, för att skriva och tänka uteslutande på franska. I sitt förord till Ciorans Bitterhetens syllogismer skriver översättaren Jon Milos:

”Livet är till sin natur en kontradiktorisk spänning och den spänningen försöker Cioran uttrycka i sina aforismer. Hans verk är lika mycket filosofi som poesi. Han är idag onekligen det franska språkets störste stilist.”

Cioran utgick från det franska sjuttonhundratalets formfulländade vittra stil och med ett sådant ideal är det är kanske inte konstigt när han skriver att han:

”… borde valt vilket annat språk som helst utom franskan, ty jag passar illa ihop med dess distingerade uppsyn. Den är raka motsatsen till min verkliga natur, mina utsvävningar, mitt sanna jag och min version av olyckor. Genom sin stränga regelbundenhet, summan av de krav på elegans som språket företräder, förefaller den mig vara en asketisk övning eller snarare en blandning av tvångströja och salong.”

Cioran formulerar sig främst i bittra och nattsvarta aforismer som ofta kan ha en paradoxalt upplivande effekt på läsaren. (Men det beror förstås på vem som läser.) Så här väl uttrycker Jon Milos det:

”Genom tankarnas skönhet, iakttagelsens finess och uttryckets värme, utesluter Cioran sig själv från sin enfaldiga och oacceptabla nihilism. För mig är Ciorans filosofi en skapande, uppmuntrande och livgivande källa bland dödens skuggor.”

Åter till Cioran om Proust. Hans vän Mircea Eliade berättar:

”Jag lyssnade på hur begeistrad Cioran blivit över läsningen av Monsieur Proust av Celeste Albaret, Prousts hushållerska. Han hade aldrig kunnat föreställa sig sådan hängivenhet, en altruism så fullständig som hos denna godhjärtade kvinna. Långt före Frankrikes samlade författare och intellektuella var hon den som insåg Prousts originalitet och betydelse. Sedan frågade jag om Cioran hade läst om På spaning efter den tid som flytt med samma iver som tidigare. Han bekände att hans favorit var Den återfunna tiden och att han hade läst om den minst tre eller fyra gånger. ’Men det är den mest nedslående delen av På spaning …’, utbrast jag. ’Just det’, svarade han, ’Det är också den sannaste’ ”

Här kan dock inflikas att Den återfunna tiden inte alls behöver uppfattas som främst nedslående. I alla fall inte dess avrundning och slut.

Bitterhetens syllogismer (Syllogismes de l’amertume) i översättning av Jon Milos gavs ut på Symposion 1989. Mircea Eliades citeras av Tom McGonigle i hans förord till Anathemas and Admirations, en engelsk översättning av Exercises d’Admirations och Aveux et Anathèmes.