100 år med Proust

 

Den 14 november 1913 utkom för första gången första delen av På spaning efter den tid som flytt i Frankrike. Detta hundraårsjubileum uppmärksammas på olika sätt världen över och svenska Marcel Proust-sällskapet kommer förstås också att fira jubileet (i november i år). I New York Times under vinjetten A Century of Proust diskuterar tre författare vad Proust betytt, eller inte betytt (en har först nu börjat läsa Proust), för dem. Tidningens läsare tillåts kommentera och diskutera sina läsupplevelser, de olika engelska översättningarna etc. En intressant iakttagelse om alla "fel" Proust gör som författare har Brian Morton, författare och ansvarig för litterär gestaltning på Sarah Lawrence College: "One of the pleasures of reading Proust with writing students is that he breaks every one of the silly “rules” that have come to be enshrined in many writing programs. Conventional wisdom holds that we should “show, not tell,” but Proust tells and tells and tells. Conventional wisdom holds that point of view in fiction should always be consistent and logical, but Proust (like Melville, like Dickens) does what he pleases with point of view. Very early in Swann's Way, Marcel tells us that he often used to lie awake remembering 'all the places and people I had known, what I had actually seen of them, and what others had told me,' and with that slim phrase he gives himself license to tell us exactly what other people were thinking in their most intimate moments, during episodes that took place before he was born."

Om Prousts bibliotek

Vad läste Proust?

.

Av Racine lärde sig Proust att en stor författare kan göra avsteg från strikta syntaxregler men alltid är tvungen att ytterst noggrant iaktta ordens precisa betydelse. Och de nio år Proust arbetade med att studera och översätta Ruskin från engelska (ett språk han egentligen hade mycket bristfälliga kunskaper i) lär ha bidragit till de oerhört detaljerade beskrivningar och den organiska struktur som utmärker På spaning efter den tid som flytt. Det är några av de slutsatser Anka Muhlstein drar i Monsieur Proust’s library som kom ut i oktober förra året. Anka Muhlstein, fransyska som bl.a. givit ut ett flertal biografier om engelska kungligheter och en uppmärksammad bok om matens funktion och kökskonstens betydelse hos Balzac, Balzac’s Omelette, vill i sin Prouststudie visa vilka författare och verk som påverkat Proust och hur. Hon kan berätta att Proust redan som femtonåring var oerhört beläst och också väl bevandrad i sin samtids författarskap som Anatole France, Pierre Loti och Mallarmé. Vid den åldern uppskattade han särskilt de ryska berättarna. Dostojevskij var en favorit och Idioten ansåg han vara den vackraste roman han någonsin läst.

Titel: Monsieur Proust's library
Författare: Anka Muhlstein
ISBN: 978-1-59051-566-2
Förlag: Other Press
141 s.

Ny bok av Sigbrit Swahn

Under hela 1900-talet har Marcel Proust på olika sätt varit aktuell i litteraturdebatten. Ordet ”intellektuell” fick sin betydelse under 1800-talets sista år i samband med Dreyfusaffären, då författare och skribenter startade en namninsamling som stöd för Dreyfus, de intellektuellas lista. Ledande var Zola med sin brandartikel ”Jag anklagar” och Marcel Proust, författaren till På spaning efter den tid som flytt. Sedan dess har de intellektuella spelat en stor roll i fransk debatt med en rad författare, filosofer och debattörer som Roland Barthes, Pierre Bourdieu, Jean-Paul Sartre, Claude Lévi-Strauss m.fl. De intellektuellas roll går Swahn igenom i denna spännande framställning, som sträcker sig in på 2000-talet. Dessa tidiga intellektuella fick lärjungar och deras tankar fördes vidare. Proust och hans stora verk utgör en grundsten i detta arv och denna idédebatt. De ämnen som är på tapeten är ständiga. Swahn diskuterar idéströmningar och enskilda personer. Sigbrit Swahn är professor emerita i Uppsala, författare och kritiker.

Den berömda Bernhardt

En ung Sarah Bernhardt porträtterad av Nadar

Willmar Sauter, professor emeritus i teatervetenskap, gästade Proustsällskapet den 26 januari och talade om teaterlegenden Sarah Bernhardt. Denna formidabla skådespelerska kreerade över 130 roller, firades i Paris, London, i USA, Latinamerika och Australien. Och hon har också namngett en härlig chokladbiskvi (i alla fall i Sverige, troligen bara här). Vad var det som gjorde henne så speciell? Till och med den skeptiske Marcel Proust fångades av henne och har beskrivit henne dels under hennes egna namn dels genom den fiktiva skapelsen Berma i På spaning. I det fängslande föredraget analyserade Willmar Sauter hennes konstnärskap ur olika teaterteoretiska synvinklar men beskrev också allt det i tiden som gynnade den enastående karriären: den moderna pressen, de moderna färdmedlen som ånglok och ångbåtar och teaterfascinationen.

Ett litet PS: Efter att detta skrevs har jag hittat att Sarah Bernhardt-biskvier inte endast är ett svenskt fenomen. På nätet kan man hitta recept av Martha Stewart som beskriver kakorna som "as multilayered as their namesake": Sarah Bernhardt Cookies
Peter