Cioran om Proust

”Om Nietzsche, Proust, Baudelaire eller Rimbaud överlevt det skiftande modet, beror detta på deras opartiska hårdhet, deras kirurgiska djävulskhet och generösa hat. Det som ger långt liv åt ett verk och hindrar det från att bli omodernt är dess grymhet. Grundlöst påstående? Betänk evangeliets höga anseende; det om något är en aggressiv, hatfylld bok.”
E M Cioran (1911 - 1995)

Efter tio års vistelse i Frankrike bestämde sig filosofen Cioran, född 1911 i Transsylvanien och med rumänska som förstaspråk, för att skriva och tänka uteslutande på franska. I sitt förord till Ciorans Bitterhetens syllogismer skriver översättaren Jon Milos:

”Livet är till sin natur en kontradiktorisk spänning och den spänningen försöker Cioran uttrycka i sina aforismer. Hans verk är lika mycket filosofi som poesi. Han är idag onekligen det franska språkets störste stilist.”

Cioran utgick från det franska sjuttonhundratalets formfulländade vittra stil och med ett sådant ideal är det är kanske inte konstigt när han skriver att han:

”… borde valt vilket annat språk som helst utom franskan, ty jag passar illa ihop med dess distingerade uppsyn. Den är raka motsatsen till min verkliga natur, mina utsvävningar, mitt sanna jag och min version av olyckor. Genom sin stränga regelbundenhet, summan av de krav på elegans som språket företräder, förefaller den mig vara en asketisk övning eller snarare en blandning av tvångströja och salong.”

Cioran formulerar sig främst i bittra och nattsvarta aforismer som ofta kan ha en paradoxalt upplivande effekt på läsaren. (Men det beror förstås på vem som läser.) Så här väl uttrycker Jon Milos det:

”Genom tankarnas skönhet, iakttagelsens finess och uttryckets värme, utesluter Cioran sig själv från sin enfaldiga och oacceptabla nihilism. För mig är Ciorans filosofi en skapande, uppmuntrande och livgivande källa bland dödens skuggor.”

Åter till Cioran om Proust. Hans vän Mircea Eliade berättar:

”Jag lyssnade på hur begeistrad Cioran blivit över läsningen av Monsieur Proust av Celeste Albaret, Prousts hushållerska. Han hade aldrig kunnat föreställa sig sådan hängivenhet, en altruism så fullständig som hos denna godhjärtade kvinna. Långt före Frankrikes samlade författare och intellektuella var hon den som insåg Prousts originalitet och betydelse. Sedan frågade jag om Cioran hade läst om På spaning efter den tid som flytt med samma iver som tidigare. Han bekände att hans favorit var Den återfunna tiden och att han hade läst om den minst tre eller fyra gånger. ’Men det är den mest nedslående delen av På spaning …’, utbrast jag. ’Just det’, svarade han, ’Det är också den sannaste’ ”

Här kan dock inflikas att Den återfunna tiden inte alls behöver uppfattas som främst nedslående. I alla fall inte dess avrundning och slut.

Bitterhetens syllogismer (Syllogismes de l’amertume) i översättning av Jon Milos gavs ut på Symposion 1989. Mircea Eliades citeras av Tom McGonigle i hans förord till Anathemas and Admirations, en engelsk översättning av Exercises d’Admirations och Aveux et Anathèmes.

 

Prousts längsta mening

Prousts längsta mening på omkring 850 franska ord, beroende på vad man räknar som ord, finns i Sodome et Gomorrhe (Collection Folio, s. 16) och börjar ”Sans honneur que précaire, sans liberté que provisoire, jusqu’à la découverte du crime …”, som i Gunnel Vallquists tolkning lyder: ”Deras heder är prekär, deras frihet blott en frist i väntan på att brottet ska upptäckas”, och handlar om homosexuellas situation och öde, och fortsätter efter ett vederbörligt komma (satsradningarna hopar sig): ”deras ställning är otrygg – man behöver bara tänka på den skald i London, som ena dagen firades i alla salonger och applåderades på alla teatrar, för att nästa dag jagas från det ena billiga hotellet efter det andra och som förgäves fick söka en huvudgärd för sin vila … ” ; en referens till Oscar Wilde vars The Importance of Being Earnest och andra pjäser gick för utsålda hus på teatrarna i West End, strax innan han dömdes till straffarbete i ett gruvligt fängelse för ”onaturlig otukt”.

Vallquist delar upp meningen och sätter punkt innan Proust gjorde det, men inflikar som han rikligt med semikolon, och klarar formuleringarna med briljans, ett gott exempel på hennes skicklighet som översättare. Prousts längsta mening är också en av hans retoriskt bästa, med patosfylld stegring och amplifikationer av fakta, som torde beröra de flesta som inte har ett hjärta av sten.

Men vi får inte glömma alla korta meningar i På spaning … till exempel inledningsmeningen, ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”, på svenska visserligen två ord längre än det franska originalet. Romanen innehåller också ett antal meningar som består av endast två eller tre ord.

Utnämningen av Prousts längsta mening har hämtats från proust-personnages.fr, som på franska utöver utförliga beskrivningar av Prousts romankaraktärer bjuder på många fakta om Prousts liv och roman.

Hela den långa meningen återfinns på svenska i svarta utgåvan/pocketutgåvan av Sodom och Gomorra på sidan 23.

Bilden visar Oscar Wilde fotograferad av Napoleon Sarony i New York under den bejublade föreläsningsturnén i USA 1882.

Proust på japanska för tredje gången

På spaning efter den tid som flytt har nu översatts för tredje gången till japanska. Den sista och fjortonde volymen, man har valt en annan uppdelning än de vanligen sju delarna, utkom för drygt ett år sedan efter en nioårig utgivningscykel. Det är en pocketutgåva som sammanlagts sålts i över 177 000 exemplar enligt en artikel i Le Monde i fjol. Översättningen är gjord av Kazuyoshi Yoshikawa, som också översatt Sartre och Camus. De tidigare översättningarna kom ut så pass nyligen som mellan 1973 och 1993 respektive mellan 1996 och 2007. Den här gången har översättaren vinnlagt sig om att så mycket som möjligt följa Prousts ordföljd trots att japanskan i motsats till franskan har verbet sist i satsen. Att ha samma ordföljd som Proust är ju också något som översättaren av första delen i den senaste engelska översättningen, Lydia Davis, strävat efter. Någon ny översättning till svenska är väl inte av nöden, men man kan ju hoppas att Bonniers snart kommer med en ny pocketutgåva av Vallquists version och varför inte ljudböcker? Prousts prosa gör sig förvånansvärt bra som högläsning.

Första delen av den senaste japanska översättningen har en teckning av Proust på omslaget.