Ny bok av Sigbrit Swahn

Under hela 1900-talet har Marcel Proust på olika sätt varit aktuell i litteraturdebatten. Ordet ”intellektuell” fick sin betydelse under 1800-talets sista år i samband med Dreyfusaffären, då författare och skribenter startade en namninsamling som stöd för Dreyfus, de intellektuellas lista. Ledande var Zola med sin brandartikel ”Jag anklagar” och Marcel Proust, författaren till På spaning efter den tid som flytt. Sedan dess har de intellektuella spelat en stor roll i fransk debatt med en rad författare, filosofer och debattörer som Roland Barthes, Pierre Bourdieu, Jean-Paul Sartre, Claude Lévi-Strauss m.fl. De intellektuellas roll går Swahn igenom i denna spännande framställning, som sträcker sig in på 2000-talet. Dessa tidiga intellektuella fick lärjungar och deras tankar fördes vidare. Proust och hans stora verk utgör en grundsten i detta arv och denna idédebatt. De ämnen som är på tapeten är ständiga. Swahn diskuterar idéströmningar och enskilda personer. Sigbrit Swahn är professor emerita i Uppsala, författare och kritiker.

Den berömda Bernhardt

En ung Sarah Bernhardt porträtterad av Nadar

Willmar Sauter, professor emeritus i teatervetenskap, gästade Proustsällskapet den 26 januari och talade om teaterlegenden Sarah Bernhardt. Denna formidabla skådespelerska kreerade över 130 roller, firades i Paris, London, i USA, Latinamerika och Australien. Och hon har också namngett en härlig chokladbiskvi (i alla fall i Sverige, troligen bara här). Vad var det som gjorde henne så speciell? Till och med den skeptiske Marcel Proust fångades av henne och har beskrivit henne dels under hennes egna namn dels genom den fiktiva skapelsen Berma i På spaning. I det fängslande föredraget analyserade Willmar Sauter hennes konstnärskap ur olika teaterteoretiska synvinklar men beskrev också allt det i tiden som gynnade den enastående karriären: den moderna pressen, de moderna färdmedlen som ånglok och ångbåtar och teaterfascinationen.

Ett litet PS: Efter att detta skrevs har jag hittat att Sarah Bernhardt-biskvier inte endast är ett svenskt fenomen. På nätet kan man hitta recept av Martha Stewart som beskriver kakorna som "as multilayered as their namesake": Sarah Bernhardt Cookies
Peter

En sparris av Manet från 1880

I anslutning till utställningen Det moderna livet - fransk 1800-tal på Nationalmuseum arrangerades en Proust-kväll den 20 november där några ledamöter ur sällskapets styrelse högläste utvalda avsnitt ur På Spaning efter den tid som flytt till ett bildspel av målningar som  har anknytning till romanen.

Proustcitatet

"De ting man brukar tala om i skämtsam ton är i regel just de som bekymrar en men som man inte vill låtsas om att man är bekymrad för; kanske hoppas man dessutom omedvetet att just den människa man talar med inte skall tro att det man skämtar om är sant."

 Ur Den fångna, pocketupplagan s. 29

Humorn hos Proust

Den 20 oktober 2012, på höstens första medlemsträff, talade författaren Kaj Falkman underhållande och upplysande om humorn hos Proust. Som den före detta ambassadör han är tog han upp Norpois, hos Proust en företrädare ur diplomatkåren, och dennes uttrycksförmåga som är så "diplomatisk" att hans ytterst välavvägda fraser till slut inbördes utesluter varandra. Olika komiska episoder i På spaning belystes, till exempel de med och mellan hertigen och hertiginnan de Guermantes som avslöjar sällskapsliv och äktenskap med bitande humor. Falkman talade vidare om Prousts känsla för både överdrifter och underdrifter, och kom också in på ett av romanverkets stora teman: kärleken och dess besvikelser. T.ex. den när den första kyssen löses upp i berättarens frustration över hur näsorna är i vägen.

Jean Santeuil - en roman?

Hans-Roland Johnsson, fil.dr, forskare i franska och kulturskribent i bl.a. Svenska Dagbladet, talade under rubriken Proust förspaning: Jean Santeuil på sällskapets årsmöte 2012 den 24 mars. Detta ungdomsverk gavs aldrig ut under Prousts levnad utan först på 1950-talet. Johnsson talade om både likheter och skillnader mot På spaning och framhöll att Jean Santeuil har både brister och förtjänster som inte återfinns i det mogna berömda verket. Det är inte att betrakta som en roman, i egentlig mening, mera som ett verk bestående av olika fragment. Proust börjar också Jean Santeuil både stilenligt och följdriktigt med meningen: Är detta en roman? Här kan du läsa Hans-Roland Johnsson understreckare om "romanen".