Marcel Proust-sällskapets nya hemsida

Denna blogg uppdateras inte längre. Du hittar Marcel Proust-sällskapets hemsida på www.marcelproust.se

Om att uppskatta Proust mer och mer

Nicolas Poussin, A Dance to the Music of Time

Blir På Spaning .... bättre med åren? Ens egna år alltså? Adam Bonislawski föreslår det i en artikel på Literary Hub med titeln On Finally Being Old Enough to Love Proust. Han menar att Prousts roman är en bok om "upplösning", på engelska "dissolution". Det är ett ord väldigt likt "desillusion", både till form och innehåll. Och ett ord som väl också stämmer in på Prousts verk? Och kanske också med stigande ålder? Här följer ett citat ur artikeln:

 It is a book about dissolution, bonds and boundaries disintegrating, yielding to a sort of general mixing. This, I think, is what makes it so particularly potent in middle age. Like Marcel, we’ve spent decades building our models of the world, and like him we’re starting to see them for the gimcrack that they are. We’re beginning to sense just how much effort is involved in holding a person together.

Klicka här för att läsa hela artikeln!

Det är sällskapets medlem Cathy Lamb som tipsat om artikeln. Tack Cathy!

En påminnelse:

Alla medlemmar har fått kallelse till årsmöte 2021 för Marcel Proust-sällskapet som äger rum lördag den 11 september kl 13 i Konstakademiens hörsal, Fredsgatan 12, Stockholm. Efter mötet talar Jonathan Morén, fil dr i semitiska språk, om Marcel Proust och Tusen och en Natt.

 

Marcel Proust 150 år. Biblis jubileumsnummer

 

I slutet av sköna maj utkommer tidskriften Biblis med ett jubileumsnummer om Marcel Proust och hans litterära verk. I år är det nämligen 150 år sedan lille Marcel föddes. (Och nästa år är det 100 år sedan han dog, blott 51 år gammal vilket dock inte var en ovanlig medellivslängd för 1922.) Det finns många tillfällen att fira Proust! 

I detta innehållsdigra nummer som Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Proustsällskapet, är gästredaktör för kan man bland annat läsa om den första kompletta utgåvan av På spaning på svenska, alltså "den gröna" klassiska, Proust som brevskrivare, som modeskildrare, som den mondäna världens skildrare, som förekommande i seriealbum, hans mottagande i Sverige och mer därtill.

Du som är medlem i Marcel Proust-sällskapet får ett exemplar hemskickat till dig. Du som vill bli medlem kan läsa i spalten till höger hur man gör. Vill du veta mer om Biblis, kvartalstidskriften för bokvänner, kan du klicka här.

Medverkande skribenter i Biblis 93: Håkan Lindström, Maria Hjorth, Peter Stenson, Stéphane Huet, Marcel Proust, Carl-Johan Malmberg, Emi-Simone Zawall, Christine Marstrand, Ingrid Svensson.

Ur-spaningen utgiven

Nathalie Mauriac Dyer (Francesca Mantovani/Gallimard)

Gallimard har nyligen givit ut Prousts allra första utkast till På spaning efter den tid som flytt som han skrev till och med före Contre Saint-Beuve, (som gavs ut för första gången på svenska ifjol med titeln Mot Saint-Beuve, i översättning av Jan Stolpe). 

Titeln på denna nyfunna ur-spaning är helt enkelt Les soixante-quinze feuillets, De sjuttiofem bladen. Man har känt till dem men de har varit mystiskt försvunna i femtio år och återfanns av Prousts brorsbarnbarnsbarn Nathalie Mauriac hos förläggaren Bernard de Fallois, redaktör för Contre-Saint Beuve, efter hans död 2018. Under alla år hade han inte yppat att de fanns i hans arkiv. Bladen var i stort format, av velängpapper, ett modernt pergament. I bokform, tillsammans med andra outgivna anteckningar, har det blivit hela 384 sidor. 

Manuset beskrivs som autofiktion. Berättaren heter här Marcel, journalist på Figaro, som Proust medverkade flitigt i vid denna tid, mormodern Adele och modern Jeanne, som i verkliga livet. Romanfigurerna Swann och Charlus finns inte med, judendom och homosexualitet inte heller. Den roll som Swann kom att spela i På spaning innehas i dessa självbiografiska blad av Marcels mors morbror, le grand-oncle. De sex episoderna som utspelas återfinns alla i På spaning. 

I franska Vanity Fair beskrivs fyndet som ”la crypte primitive” och Gallimard kallar det den ”proustianska Graalen”. I tre månader arbetade Nathalie Mauriac med transkriberingen tillsammans med Bertrand Marchal, professor på Sorbonne, och de diskuterade minsta kommatecken. Detaljerna hos Proust har ju betydelse. Tack vare pandemin kunde Nathalie Mauriac arbeta i avskildhet, ”solitude totale”, med kommentarer och noter. 

Nathalie Mauriac, som först specialiserade sig på antik grekiska, men nu är specialist på Marcel Prousts verk och professor på CNRS (Centre national de la recherche scientifique), är dotter till författaren och kritikern Claude Mauriac och Marie-Claude Mante (dotterdotter till Robert Proust). Hennes mormor var alltså Suzy Mante-Proust, Roberts dotter och arvtagare till ”allting Proust”. Nathalie Mauriac beskriver sin barndom i det litterära hemmet på Ile St-Louis i mittersta Paris som ”musens i en ost”. Hon berättar att Michel Foucault ofta kom på middag. Det var också 1970-talets stora franska tänkare och essäistiska kulturkritiker som Nathalie Mauriac främst kom att intressera sig för. 

Det var först när hennes far på 1980-talet upptäckte en maskinskriven kopia av Albertine disparu (Albertine försvunnen), Prousts egen omarbetning av La Fugitive (Rymmerskan) och de tillsammans redigerade den, och gjorde Prousthistoria, som hon blev fängslad och fast för Marcel Proust och hans verk för livet. 

Titeln på den nu utgivna självbiografiska romanen, De sjuttiofem bladen, valde man eftersom den varit känd om än borttappad under detta namn i femtio år. Ett annat alternativ man diskuterade var Le roman de 1908, 1908 års roman.

Lyssna på Swanns värld

Öppna grinden till Swanns värld genom att klicka och lyssna på inledningen till På spaning efter den tid som flytt:

Johan Holmberg läser inledningen till På spaning 

Cioran om Proust

”Om Nietzsche, Proust, Baudelaire eller Rimbaud överlevt det skiftande modet, beror detta på deras opartiska hårdhet, deras kirurgiska djävulskhet och generösa hat. Det som ger långt liv åt ett verk och hindrar det från att bli omodernt är dess grymhet. Grundlöst påstående? Betänk evangeliets höga anseende; det om något är en aggressiv, hatfylld bok.”
E M Cioran (1911 - 1995)

Efter tio års vistelse i Frankrike bestämde sig filosofen Cioran, född 1911 i Transsylvanien och med rumänska som förstaspråk, för att skriva och tänka uteslutande på franska. I sitt förord till Ciorans Bitterhetens syllogismer skriver översättaren Jon Milos:

”Livet är till sin natur en kontradiktorisk spänning och den spänningen försöker Cioran uttrycka i sina aforismer. Hans verk är lika mycket filosofi som poesi. Han är idag onekligen det franska språkets störste stilist.”

Cioran utgick från det franska sjuttonhundratalets formfulländade vittra stil och med ett sådant ideal är det är kanske inte konstigt när han skriver att han:

”… borde valt vilket annat språk som helst utom franskan, ty jag passar illa ihop med dess distingerade uppsyn. Den är raka motsatsen till min verkliga natur, mina utsvävningar, mitt sanna jag och min version av olyckor. Genom sin stränga regelbundenhet, summan av de krav på elegans som språket företräder, förefaller den mig vara en asketisk övning eller snarare en blandning av tvångströja och salong.”

Cioran formulerar sig främst i bittra och nattsvarta aforismer som ofta kan ha en paradoxalt upplivande effekt på läsaren. (Men det beror förstås på vem som läser.) Så här väl uttrycker Jon Milos det:

”Genom tankarnas skönhet, iakttagelsens finess och uttryckets värme, utesluter Cioran sig själv från sin enfaldiga och oacceptabla nihilism. För mig är Ciorans filosofi en skapande, uppmuntrande och livgivande källa bland dödens skuggor.”

Åter till Cioran om Proust. Hans vän Mircea Eliade berättar:

”Jag lyssnade på hur begeistrad Cioran blivit över läsningen av Monsieur Proust av Celeste Albaret, Prousts hushållerska. Han hade aldrig kunnat föreställa sig sådan hängivenhet, en altruism så fullständig som hos denna godhjärtade kvinna. Långt före Frankrikes samlade författare och intellektuella var hon den som insåg Prousts originalitet och betydelse. Sedan frågade jag om Cioran hade läst om På spaning efter den tid som flytt med samma iver som tidigare. Han bekände att hans favorit var Den återfunna tiden och att han hade läst om den minst tre eller fyra gånger. ’Men det är den mest nedslående delen av På spaning …’, utbrast jag. ’Just det’, svarade han, ’Det är också den sannaste’ ”

Här kan dock inflikas att Den återfunna tiden inte alls behöver uppfattas som främst nedslående. I alla fall inte dess avrundning och slut.

Bitterhetens syllogismer (Syllogismes de l’amertume) i översättning av Jon Milos gavs ut på Symposion 1989. Mircea Eliades citeras av Tom McGonigle i hans förord till Anathemas and Admirations, en engelsk översättning av Exercises d’Admirations och Aveux et Anathèmes.